Idag visste vi inte vad vi hade att vänta oss riktigt, det var den andra av återigen tre dagar med kategoriserade berg och avslutning uppför. Dock inte så branta berg, och avslutningen var inte så kraftfull som tidigare. Dvs inte så brant att det skulle passa Rodriguez, utan mer en “Valverde-avslutning”
Hur det skulle utveckla sig var det dock som sagt svårt att sia om. Man kunde misstänka en utbrytning vilket vi fick, hela 24 man stack iväg efter en väldigt snabb start.
Ungefär halvvägs hade vi en krasch där såväl Aru som Degenkolb gick i backen, Dumoulin klarade sig inte helskinnad heller då han förstörde cykeln när han skulle undvika Degenkolb.
Alla verkade dock repa sig fort och var tillbaka i racet efter det.
Med drygt 20 kilometer kvar började de försöka att rycka i utbrytningen, många försökte med bara Gougeard lyckades. Den unga fransmannen visade prov på en otrolig styrka och ork när han till slut helt knäckte de som skulle täcka luckan och med 1 km kvar i den svaga uppförslutningen på kullerstenen i Avila var det klart att han skulle ta hem det och vinna sin första seger utanför Frankrike och första seger i en Grand Tour.
Favoriterna gick tillsammans in i den sista stigningen och det var intressant att se hur Rodriguez har problem med kategori två klättringar - det är helt enkelt inte tillräckligt brant för honom. Dumoulin såg ut att ha problem när framförallt Movistar höjde tempot rejält men han hängde med.
När Movistar höjt farten, och det var knappt en mil kvar att köra ryckte Valverde för att ta chansen att köra in tid på Dumoulin. Det hade han inget för då han blev ifattåkt med 1,2 kilomter kvar.
Vi hade haft en händelserik etapp så långt; flera omkullkörningar förutom den i början var det ett par mindre senare, (Courteille (FDJ) fick åka till sjukhus med misstänkt brutet nyckelben), vi såg hjälpryttare som stack iväg själva när de borde ha hjälpt sina kaptener - både Degenkolb och Moreno stack iväg och låg på rulle på Valverde och Dumoulin när de egentligen borde ha hjälpt Dumoulin och Rodriguez. En händelsrik etapp helt enkelt, vild körning, lite som förr i tiden innan US Postal och Sky gjorde sporten mer robotlik.
Som om det inte var nog med det så ryckte Dumoulin på de för honom så bekanta kullerstenarna, uppförsavslutningen passade honom bra och kombinationen med stenarna var oslagbar. Men bara att göra det, att försöka, att inte bara ta rygg på Aru och bevaka sina tre sekunder. Nu lyckades han få 7-8 sekunder med ett par hundra meter kvar, till slut var han tre sekunder före Aru i mål och leder således med sex sekunder före italienaren inför lördagens bergsetapp.
Den näst sista etappen innehåller fyra kategori 1 klättringar och hade ni frågat mig i torsdags så hade jag sagt att det blir omöjlligt för Dumoulin att hålla Aru stången på lördag, nu är jag inte så säker. Visst tog det på krafterna för Dumulin att rycka idag, men det tog på Arus ben att köra ifatt också. Men knappt en mil kvar tvingades även Aru att själv ta en lucka för att komma ifatt en mindre grupp som höjde farten - där en Astana åkare låg sist för övrigt - sånt går inte obemärkt förbi.
Kanske är inte Arus ben så starka som man tror och kanske är Dumoulin den fighter man behöver vara för att vinna en Grand Tour i hetta och berg?